Lucka 21 – Hur GGIK skapade en ny sport i staden

GGIK:s historia visar gång på gång att nya idéer, nya sporter och modiga personer kan skriva nya kapitel, ofta på helt oväntade sätt. Om ishockeyn på 1930-talet startade i en nästan anarkistisk anda, där regler och sarghöjd varierade mellan arenorna, så skulle historien upprepa sig drygt femtio år senare när innebandyn gjorde sitt intåg. Ny sport, små resurser, stora drömmar – och samma gamla inställning: vi provar, vi löser det, vi gör det tillsammans. Det började med en tjej i Västerås Historien tar sin början i slutet av 1980-talet. Anders ”Fjuppen” Johansson hade en flickvän i Västerås, och hon hade två bröder som spelade innebandy i klubben Tomasgården. Anders följde med för att titta på en match, och fick nästan gnugga sig i ögonen. – ”Det var bedrövligt,” berättar Anders med ett skratt. – ”Ingen kunde någonting, och ändå spelade de i elitserien!” Men i stället för att avfärda sporten föddes en tanke: om detta är elitnivån – då borde vi i Gävle kunna göra det bättre. Väl hemma satte Anders sig vid telefonen och ringde runt till kompisarna i skollaget Stortorskarna, där han själv spelade och som var kända för både spelglädje och tävlingsinstinkt. Frågan var enkel men laddad: ”Vill ni testa att spela innebandy i en ny förening?” En av de han ringde var Stefan Larsson, en lugn och målmedveten kompis som alltid såg lösningar där andra såg problem. Förutom att Stefan höll i laget Stortorskarna var han aktivt ledare inom GGIK. Han tände direkt på idén – men lade till något avgörande: – ”Pappa vill ha innebandy.” Pappa var Curt Larsson, spindeln i nätet på GGIK-kansliet sedan ungefär två decennier tillbaka. Curt hade sett generationer av ungdomar passera genom föreningen och hade tidigt förstått att nya sporter krävde nya arbetsformer. Han förstod också att om innebandyn skulle lyckas behövdes en tydlig struktur, och framför allt: en plattform som kunde bära sporten långsiktigt. En förening föds – och namnet blir en kamp i sig Planen var elegant: innebandyn skulle bli en egen förening, men bära GGIK:s namn och värderingar. En modern lösning där ansvar, ekonomi och ledarskap kunde hållas tydligt separerat, samtidigt som hjärtat förblev i Godis. Men det fanns ett problem: Riksidrottsförbundet satte stopp för namnet Gävle GIK Innebandy. Det gick inte att lägga till en sport på ett etablerat klubbnamn. Förslaget Gävle Godis IK föll också, eftersom sporten enligt förbundet inte fick förknippas med snask. Flera andra kreativa namn prövades för att få behålla förkortningen Gävle GIK. Till slut stod man där med något som ingen egentligen ville ha: Gävle Gamla IK. – ”Vi tyckte det var helsnurrigt,” har Anders och Stefan berättat i efterhand. Men viljan att spela och utveckla sporten var starkare än irritationen över namnet, och man körde vidare. Det var först långt senare som Riksidrottsförbundet och Svenska IBF ändrade sig, efter påtryckningar från Stockholmsklubbarna Djurgården, Hammarby och AIK, som alla hade uppmärksammat GGIK:s idé om att ha egna föreningar istället för sektioner – med eget ansvar och möjlighet att söka egna bidrag. Svetsade målburar och lånade hallar Att starta innebandy i början av 1990-talet betydde också att lösa problem som idag känns nästan komiska. Borgarskolan, där träningarna hölls tack vare hockeysektionen, ville inte låna ut målburar. Lösningen blev Görgen Albrektsson, som kunde svetsa och byggde portabla mål som bars ut, monterades upp inför träning och matcher, och plockades ner igen efteråt. Det var små medel, men stora insatser, som lade grunden för något mycket större. Träningstiderna var ofta ett pussel. Hockeysektionen lånade ut halltider på Borgis när det gick, och ungdomar som spelat fotboll och ishockey ställde upp för att fylla upp lag. Det var improvisation, kreativitet och ren vilja som byggde den nya sporten i Gävle. Snabb framgång och föreningens första stjärnor Förvånansvärt nog gick det bra från start. Serieseger följdes av avancemang, och redan under de första säsongerna fick laget erfara både triumfer och de första nederlagen. Spelarna var ofta unga, många spelade fotboll parallellt, men engagemanget var på topp. – ”Vi borde inte ha nått så långt,” sa Anders Johansson senare. – ”Men sporten var ny. Ingen visste vart den skulle leda.” – ”En anledning är att vi kunde ishockey, där andra trodde på bandyns taktik med långbollar. Det hade vi, och har än idag, en stor fördel av.” fyllde Stefan Larsson i. Parallellt växte damlagen fram, ungdomsverksamheten expanderade och GGIK:s innebandyskola såg dagens ljus. Det blev tydligt: strukturerna som byggts, problemen som lösts, och människorna som engagerat sig lade grunden för en förening som snart skulle bli Gävle GIK Innebandy – med det namn man egentligen alltid velat ha, efter att Riksidrottsförbundet till slut ändrat regelverket. Stefan Larsson – den lugna kraften bakom Stefan Larsson var mer än bara en inspiratör. Han var den lugna länken mellan Anders ”Fjuppen” Johansson och GGIK:s kansli, den som såg till att idéerna blev verklighet. Han höll ihop kontakterna, såg till att rapporter skickades in, och fick spelare, föräldrar och styrelse att känna att det fanns en plan, även när vardagen var kaotisk och resurserna knappa. Utan honom hade idén aldrig blivit verklighet. Rivaler, utmaningar och framgångar Under de första åren kom rivaler på banan. Alba i Sandviken var både inspiration och konkurrens, och det uppstod ibland heta diskussioner om spelare och matcher. Men grundtanken var alltid densamma: vi bygger sporten, vi bygger gemenskapen, vi bygger ungdomarna. Genom åren har GGIK Innebandy vuxit enormt. Från improviserade målburar och halvtomma hallar till en klubb med 23 lag i seriespel, två innebandyskolor för knattar och en stark position som en av Sveriges mest aktiva innebandyklubbar. En typisk GGIK-historia När man ser tillbaka på starten är det lätt att le åt detaljerna: namnet ingen ville ha, de portabla målburarna, och att allt började med en tjej i Västerås och ett par bröder som spelade usel innebandy i elitserien. Men under ytan finns något större: idéer som blir verklighet tack vare människor som vågar, engagerar sig och står kvar år efter år. Så har GGIK alltid gjort. ❤️💙 Och så kommer det att fortsätta. ❤️💙 Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 20 – En av de bästa ledarna genom tiderna

I GGIK:s långa och stolta historia finns det många ledare som vunnit matcher – och så finns det de som dessutom format generationer. Leif ”Råttan” Grylin tillhör den senare kategorin. Med ett ledarskap byggt på ordning, omtanke och ansvar har han satt djupa spår i klubben, långt bortom resultatlistor och säsonger. En sann Godisare – och utan tvekan en av de bästa ledarna genom tiderna i GGIK. Leifs resa i klubben tog fart runt 1970–71. Smeknamnet ”Råttan” har han själv aldrig haft något riktigt svar på. Kanske för att han ofta var minst i laget, kanske för att han alltid höll sig nära spelet, nära människorna, nära vardagen i föreningen. Fotbollen var hans huvudsport, och precis som så många andra Stigslundsbor började allt i GGIK:s Stjärnserie på Sätravallen. Ganska tidigt blev det tydligt att Leif bar på något större än bara spelglädje. Han hade ett naturligt ledarskap, ett öga för helheten och en ovanlig förmåga att skapa trygghet. Det ledde till ett stort och osjälviskt beslut – den egna spelarkarriären fick kliva åt sidan till förmån för ledarrollen. Ett beslut som kom att prägla GGIK i decennier. ”Råttans” ledarskap vilade på en enkel men kraftfull grund: ordning, reda och ansvar. Han var en organisationsmänniska i ordets allra bästa bemärkelse. Med små medel, tydliga ramar och stort hjärta fick han spelare att ta ansvar – för laget, för varandra och för sig själva. Han var ofta först bland ledarna att lämna in rapporter till kansliet, alltid noggrann med detaljerna och alltid med lagets bästa för ögonen. Inte för att synas, utan för att allt skulle fungera. Under åren tränade ”Råttan” en imponerande mängd lag. Från Stjärnserielag i fotboll och ledarskap i den nystartade Hockeyskolan i Gavlerinken, till Team 60, 61, 62, 63, 68 och 76 – både i fotboll och ishockey. Han var även ledare för S/G Hockeys B-juniorer 1987–88. Oavsett ålder eller nivå möttes spelarna av samma tydlighet, samma kravbild – och samma värme. Ett särskilt starkt band knöts till Team 63, laget som ”Råttan” följde från Hockeyskolan 1973, vidare genom Stjärnserien i både fotboll och ishockey. Det var mer än ett lag – det blev en gemenskap som levt vidare i över 40 år. De har hållit ihop sedan 1983 och träffas fortfarande regelbundet, vart tredje år, för att minnas, skratta och dela historier där gliringarna är kärleksfulla och vänskapen självklar. Som medmänniska betydde ”Råttan” oerhört mycket för många i klubben. Han såg individerna bakom spelarna. Han tog sig tid, lyssnade och stöttade – inte minst Karl-Göran ”Noppa” Eriksson, där Leifs stöd och närvaro betydde mycket, både inom och utanför idrotten. För många blev ”Råttan” den trygga vuxna som alltid fanns där när livet behövde struktur, riktning eller bara någon som brydde sig. Kanske är det också här vi hittar ”Råttans” största arv. För bland de spelare han varit med och format finns namn som Niklas Wikegård, Peppe Westin, Thomas ”Kuben” Andersson, Lars Öbrink, Lars ”Lillis” Lövblom, Magnus Engblom, Mikael ”Häsen” Lindholm, Anders ”Skvätten” Rollén och Anders ”Lunkan” Lundqvist. Personer som alla, på olika sätt, gått vidare och blivit betydande ledare inom idrotten – tränare, sportchefer, organisatörer och förebilder. Ledarskap föder ledarskap, och ”Råttans” sätt att arbeta satte tydliga spår. 1987 uppmärksammades Leif ”Råttan” Grylin med Lions stipendium, ett välförtjänt erkännande för ett ledarskap präglat av engagemang, omtanke och långsiktighet. Ett kvitto på att de som gör störst skillnad ofta gör det i det tysta. Leif ”Råttan” Grylin var kanske aldrig den som höjde rösten mest eller sökte rampljuset. Men i GGIK:s historia är hans plats självklar. Som ledare. Som medmänniska. Och som en av de allra bästa genom tiderna. ❤️💙 Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 21 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

GRATISMATCHEN 24/1

En heldag i blått, rött och vitt – fylld med hockey, gemenskap och fest! Den 24 januari laddar vi för en maxad hockeylördag. Dagen börjar med supportersamling på Brända Bocken där alla supportrar är välkomna. Brända Bocken har ett fantastiskt erbjudande med mat + dryck för endast 200kr. Från 13:30 till 14:00 avgår bussar till arenan med jämna mellanrum och kulminerar i gratismatchen Gävle GIK–Valbo HC på Monitor ERP Arena. Men vi stannar inte där. Efter matchen väntar efterfest i arenarestaurangen, ytterligare hockey när HV71 möter Brynäs IF – och sedan avslutas kvällen med stor efterfest tillbaka på Brända Bocken. FRAMÅT OCH UPPÅT - Tillsammans! 💙❤️💙❤️ Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 19 – GGIK kom på idén med Stjärnserien

Tänk er det här: det är 1952, Gävle GIK:s halvårsmöte i Brantingsalen på Folkets Hus är avslutat, och en idé börjar ta form. Kurt Cedervall reser sig och säger att A-lagets spelare vill säkerställa klubbens framtid genom att ta hand om nästa generation. Pojklagen ska få namn efter A-lagsspelarna – och stjärnorna själva ska träna, coacha och spela med dem. Det var inte bara en idé, det var rena revolutionen i ungdomshockeyn: stjärnorna på isen med småkillarna på varje träning och match. Så föddes Stjärnserien, och rubrikerna i tidningen talade sitt tydliga språk: “Succé för Stjärnserien!” Bertil ”Bomben” Carlbaum blev den stora eldsjälen, och redan vid en träningskväll på Borgarskolan samlades 114 förväntansfulla puckungdomar. Ungdomarna delades upp i två divisioner, spelade 3x10 minuter effektiv tid, och GGIK stod för klubbor och tröjor. För en låg avgift fick de också följa sina idoler på A-lagsmatcherna – och vilken motivation det blev! Det var inte bara lek – det var lärande, inspiration och ett sätt att forma framtidens GGIK-spelare. Namn som Clarence Carlsson, Lill-Stöveln Öberg, Göte ”Kalven” Hansson, Göran ”Skitten” Hedlund, Ove ”Rosa” Rosengren och Leif Ingeman började sina resor i Stjärnserien och tog sedan steget upp i A-laget, precis som visionen varit. Evenemangen var mer än bara hockey. På Nynäsgården väntade saft, bullar och festligheter, där de unga spelarna kunde fira efter avslutade matcher och inspireras av tecknade filmer och Stanley Cup-höjdpunkter. Och som alltid fanns det diplom och priser till alla deltagare – för att varje liten insats skulle kännas betydelsefull. Med åren växte Stjärnserien. Från ishockeyn spred konceptet sig till fotboll och tillfälligt även handboll, även om handbollen inte kunde fortsätta på grund av brist på träningshallar. På fotbollsplanen blev Stjärnserien en succé i samma anda: lekfulla lagnamn, entusiasm och rivalitet. Vem kunde glömma laget Juventus från 1974 med Thomas Magnusson (senare känd som Di-Leva) som stjärnspelare och målskytt? När isstadion öppnade 1956 flyttades GGIK:s hockeybanan från Borgarskolan till Nynäsgården. Där tog Kurt Gustafsson och Ola Fridén över ledarskapet, och Stjärnserien fortsatte växa – på 1970-talet ansvarade Curre Larsson på kansliet för organisationen, och rapporterna talar om hundratals ungdomar, livliga diskussioner om lagens namn och stor stolthet hos både ledare och spelare. Idéen var unik: idolerna blev ledare. CarlGustaf Gustafsson, back i laget som blev svenska mästare 1957, minns: ”Förbaskat roligt var det dessutom!” Och det tyckte ungdomarna också. Fantasin och engagemanget på isen, kombinerat med stjärnornas tid och energi, gjorde GGIK:s ungdomsverksamhet till ett föredöme. I takt med åren fortsatte serierna att locka stora antal deltagare, och talangfulla spelare som Daniel Casselståhl, Jonas Stark, Niklas Wikegård, Conny Silfverberg, Göran Sjöberg, Anders Carlsson, Björn Åkerblom, Per Hedenström, Jonas Johnson, Micke Lind och Andreas Dackell passerade alla genom Stjärnserien. Lagen hade fantasifulla namn: Globe Trotters, Dynamo, Montreal, Forsby, Boston och Ankeborg. Stavningen var ibland en utmaning för kansliet, men stoltheten var total – att spela i Stjärnserien var stort, och varje deltagare visste att de var en del av något unikt. Under de sista åren av Stjärnserien, fram till 1982, var det inte bara pojkar som deltog – fler och fler flicklag började dyka upp, vilket visade att GGIK:s ungdomsverksamhet var inkluderande och framåtblickande redan då. Och även om handbollen inte kunde fortsätta, lämnade den ett kort men tydligt spår: idén med att låta äldre spelare engagera sig i ungdomsverksamheten var banbrytande. Idag, när man tittar tillbaka på Stjärnserien, är det svårt att inte le. Idén från 1952 var enkel men genial: låt A-lagets stjärnor investera tid och energi i nästa generation, och resultatet blev en kraftfull tradition av gemenskap, talangutveckling och glädje på isen. GGIK skapade en trend som spred sig långt utanför Gävles gränser, och många av de ungdomar som stod på isen den där första vintern 1952 minns fortfarande Stjärnserien med värme, stolthet och en gnutta nostalgi. Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 20 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 18 – När GGIK tog ungdomsfotbollen i egna händer

På 1970-talet fanns det ett problem som såg stort ut på pappret men var ännu större i verkligheten: ungdomar under 15 år i Gästrikland hade ingenstans att spela fotboll. Serier för de yngre fanns helt enkelt inte. Men där andra såg hinder, såg två gamla Gefle IF-kompisar, Curre Larsson och Janne Berggren, en möjlighet. Curre, nu ungdomsledare i GGIK, och Janne, i IK Puck, hade fullt upp med att engagera sina egna pojklag i de lägre tonåren. Alla var sugna på att spela, men det fanns inga matcher, inga serier, inget organiserat spel. När de kontaktade Gestriklands Fotbollförbund var svaret kyligt: — Gör det själva. Och det gjorde de. 1970–1973 började Curre och Janne med det som först kallades Knatteserien för pojkar 13 och 14 år. Trots att många av lagen aldrig spelat organiserad fotboll tidigare anmälde 15 lag första året. Redan från början präglades serien av glädje, kamratskap och kreativ frihet. Regler som att alla inkast kunde göras om, obegränsat antal avbytare, och insparkar vid straffområdeslinjen skapade ett spel där barnen fick testa och utvecklas utan press. 1973 tog serien ett första stort steg: PUMA-trofén föddes när Bernt Karlsson på Elof Malmbergs ställde upp med trofé till vinnarna och diplom till alla spelare i alla lag. Fantastiskt nog hade även P12-laget tillkommit och antalet lag hade vuxit till 33. Ungdomsfotbollen i Gästrikland var inte längre en idé – den var ett växande fenomen. Ledarna fick komma med egna idéer. Varje vår samlades de på Nynäsgården för att diskutera spelprogram, lottning och regler. Denna medbestämmandekultur gjorde serien unik. Spelarna och deras ledare kände att deras insatser betydde något, och att alla idéer var värda att prövas. Det var här grundstenarna till en framgångsrik ungdomsfotbollskultur lades. 1977 tog Snögrens Sport över namnet, och nu var även P10-laget med i 11-mannaspel. Serien fortsatte växa och dra till sig lag från hela Gästrikland – ja, till och med Sandviken-lagen ville vara med. Ovansjö-Ringen, som tidigare lockat ungdomslag runt Sandviken, tappade sin betydelse när alla ville spela i Snögrens Trofén. Antalet deltagande lag steg år för år, och 1981–1982 ansvarade GGIK för all pojkfotboll i distriktet från P15 ner till P10. Med tiden infördes 7-mannafotboll för de yngsta lagen, men det krävde sina förhandlingar med förbundet och Svenska Fotbollförbundet. GGIK kämpade, skrev brev och argumenterade, och såg till att barnen fick spela på bästa möjliga sätt – även om det ibland krävde att man fick tänka utanför ramarna. 1984 växte Snögrens Trofén ytterligare när Snögrens Hederspris introducerades. Nu fick även de lag som låg sist i tabellen spela finaler på Sätravallen, vilket gav alla spelare en magisk upplevelse och en känsla av delaktighet. Den säsongen spelades 355 matcher och 81 lag deltog i 7-manna. Det var ungdomsfotboll på högsta nivå, på en lokal som andades engagemang, glädje och gemenskap. Och precis som med alla framgångsrika projekt kom slutet – lite abrupt. Den 31 januari 1990 kom beskedet: Gästriklands Fotbollförbund skulle ta över arrangemanget, och GGIK kunde inte längre få sanktion för de yngsta åldersgrupperna. Curre Larsson blev förstås arg och upprörd, inte för att förbundet tog över, utan för att de inte diskuterade det med honom. Men efter 20 år av pionjärarbete kunde GGIK:s medlemmar i alla fall luta sig tillbaka, stolta över att ha startat något som hade förändrat ungdomsfotbollen i hela Gästrikland. Snögrens Trofén är ett bevis på att initiativ, envishet och kärlek till sporten kan skapa något som varar långt efter att pionjärerna själva dragit sig tillbaka. Från en enkel idé mellan två gamla klubbkompisar till ett av de mest betydelsefulla ungdomsprojekten i Gästriklands historia. Det är GGIK när det är som bäst. ❤️💙 Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 19 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

50/50-lotteriet för jubileumsmatchen är igång!

50/50 – ta chansen att vinna halva potten! 💰 👉 clubs.clubmate.se/ggikhockey Med över 1 000 bokade biljetter i nuläget kan det bli en riktigt stor pott! En vecka kvar – säkra dina lotter redan nu ❤️💙 Vi ses den 24/1! 🎉 Gävle GIK 0kommentarer

Visa fler nyheter