laget.se - Nyheter från Gävle GIK

Stort tack för en minnesvärd säsong!

Thu, 02 Apr 2026 16:50:00 GMT

Vilken fantastisk säsong vi har bakom oss! GGIK:s och IK Sätras gemensamma ungdomslag sätter punkt med imponerande resultat – DM-guld, DM-silver och DM-brons!

Säsongen 2025/2026 är i stort sätt slut, och det är med stor stolthet vi ser tillbaka på allt som GGIK Hockeys ungdomsverksamhet har åstadkommit.

Ett varmt tack till alla spelare, ledare och familjer – från de yngsta i Hockeyskolan upp till U16. Under året har ni visat en otrolig utveckling, både på isen och vid sidan av den. Er glädje, gemenskap och strävan efter att hela tiden bli bättre har präglat hela föreningen.

Säsongsavslutningen blev något alldeles extra. U16 tog hem DM-guldet, U15 säkrade ett starkt DM-silver och U14 kämpade till sig ett fint DM-brons. Resultat som tydligt visar på det engagemang och den arbetsinsats som lagts ner under hela året. Vi är oerhört stolta över er – både för era prestationer och den laganda ni står för.

Men framgång handlar om mer än medaljer. Det är utvecklingen, sammanhållningen och kärleken till hockeyn som verkligen betyder mest – och som gör oss stolta över att vara en del av GGIK.

Som grädde på moset tilldelades U15 dessutom Sandviks Fair Play-pris för minst antal utvisningsminuter i grundserien – ett kvitto på respekt och sportsmanship.

Tillsammans är vi GGIK. Tack för en fantastisk säsong!
:heart::blue_heart::heart::blue_heart:

Foto: @henris_foto Henri Nordstrand

Publicerad: 2026-04-02 18:50

Summer Hockey Academy Camp

Thu, 12 Mar 2026 13:14:12 GMT

Vecka 31 måndagen den 27 juli 2026 startar återigen GGIK Summer Hockey Academy Camp.

Den är öppen för killar och tjejer som är födda mellan 2010-2020.

För mer information eller anmälan, besök www.ggikacademy.se

Publicerad: 2026-03-12 14:14

Stort tack för en fantastisk dag tillsammans!

Mon, 26 Jan 2026 15:21:00 GMT

Stort tack till Brynäs IF och er personal för ett felfritt och mycket professionellt samarbete kring matchen.

Tack till Ban Dello för en härlig underhållning under skridskodiskot, uppvärmningen, periodpauserna och på efterfesterna.

Tack till Valbo för en väl genomförd match.

Tack till all publik som kom och bidrog till stämningen, och ett extra tack för ert engagemang i 50/50-lotteriet där det såldes lotter för över 32 000 kr.

Tack till domarna för en mycket väl genomförd match.

Tack till Brända Bocken som alltid står vid vår sida i allt vi gör utanför planen.

Tack till alla företag och privatpersoner som bidrog ekonomiskt så att vi kunde erbjuda fri entré.

Och slutligen: tack till hela Godisfamiljen för en fantastisk dag tillsammans – från hockeyskolan hela vägen upp till herrlaget.

FRAMÅT OCH UPPÅT – TILLSAMMANS I MINST 120 ÅR TILL!

:heart::blue_heart::heart::blue_heart:

Publicerad: 2026-01-26 16:21

Vinnaren av NHL-lotteriet!

Mon, 26 Jan 2026 15:13:30 GMT

Dragningen av NHL-lotteriet är genomförd och vi har en vinnare!

Vinstlotten är nr 362 och den lyckliga vinnaren är Patrik Rönnqvist.

Stort grattis önskar GGIK Hockey!

Publicerad: 2026-01-26 16:13

Lucka 24 – Framåt och Uppåt – Tillsammans

Sat, 24 Jan 2026 07:50:00 GMT

Det finns en röd tråd genom hela GGIK:s historia, oavsett om vi pratar om Stjärnseriens smågrabbar som fick träna med sina idoler, bandyhjärtan som cyklade i 25 minusgrader, eller hockeyhjältar som en gång gjorde det omöjliga möjligt och tog ett SM-guld som skakade hela Sverige.

Den tråden heter: vi ger oss inte.
Och den heter också: vi gör det här tillsammans.

När det blåste som mest
Under våren 2020 klev den dåvarande ordföranden av, och mitt i pandemi, osäkerhet och dålig ekonomi fattade styrelsen beslutet att lägga ner A-lagsverksamheten. Juniorverksamheten hade länge varit sporadisk, hockeyskolan hade svårt att hitta ledare och barn, och ungdomsleden var på nedgång sedan många år, ibland med årskullar där det inte fanns ett lag att ställa på isen ens om man lånade in från alla håll och kanter.

En ny styrelse – och en ny idé
På årsmötet i augusti 2020 tillträdde en ny styrelse med representanter från varje lag, efter en idé från den mångårige styrelseledamoten Anders Rackner. Ny ordförande blev Lars Ålenius, och tillsammans med den rutinerade och engagerade ledaren Marcus Dahllöf växte en vision fram som kändes både enkel och stor: Att lyfta sporten igen – på riktigt. Med en stark ungdoms- och juniorverksamhet. Och med ett A-lag som hänger ihop med allt det där, som en motor i samma maskineri.

Samtidigt fanns två personer som såg samma sak som styrelsen började ana: det finns en väg uppåt här. Jon Sjöstedt och Max Nilsson, som tränade U16-laget säsongen 2020/2021, hade tidigare drivit A-lagsverksamhet i sin egenstartade förening Gävle HC, och under en säsong samarbetat med GGIK. De såg ambitionerna som började formas, och kände att de ville bygga något i klubbens färger – men med en tydlig grundregel: Att det skulle göras professionellt, långsiktigt och med ambitionen att klättra i seriesystemet.

Det var då Jon myntade orden som numera sitter som ett klubbemblem i själen: FRAMÅT och UPPÅT. Marcus Dahllöf och Lars Ålenius kände direkt att det där inte bara var en slogan för ett A-lag – utan en riktning för hela föreningen. Och därför lades senare en viktig fortsättning till: TILLSAMMANS. Och plötsligt fanns det något i luften igen. Lite som när Isstadion invigdes på Nynäs 1956.

Säsongen 2021/2022 var GGIK tillbaka med ett A-lag.

Kvaldrama, Tegera Arena – och Maskens vrede
Mot slutet av säsongen 2022/2023, med Adrian Asplund som huvudtränare, en Godisare sedan barnsben, kom nästa stora kliv: chansen att gå från HockeyTrean till HockeyTvåan. Och det blev, som man säger i hockey, en sån där historia som aldrig riktigt går att återberätta utan att man börjar vifta med armarna.

I Tegera Arena i Leksand var GGIK faktiskt utslaget i trettio minuter av Häradsbygden, som leddes av ingen mindre än Anders ”Masken” Carlsson. Och när sedan en domarmiss i den avgörande straffläggningen uppdagades – och beskedet kom att GGIK faktiskt vunnit. Då stod Lars Ålenius i domarrummet tillsammans med Masken. Ålenius har sagt att han aldrig sett någon så arg som Masken när han fick beskedet. Men det var GGIK som tog klivet upp.

HockeyTvåan – ett A-lag med Godishjärta
Nu är A-laget inne på sin tredje säsong i HockeyTvåan, och utvecklingen pekar stadigt uppåt. Laget leds av Pär “PJ” Jansson, Adrian Asplund och Joakim Axman, alla med moderklubb GGIK. Det är något fint i det där. För det är samma idé som när A-lagets stjärnor en gång coachade Stjärnseriens knattar: de som kan, de som vill, de som älskar klubben – de kliver fram.

Hockeyskolan är tillbaka – på riktigt
Och medan A-laget kämpar där uppe i HockeyTvåan händer något som kanske är ännu viktigare i det långa loppet: Hockeyskolan är tillbaka till vad den en gång var. Sedan Marie Svensson och Johan Enström kom in med sitt engagemang har det blivit ett otroligt uppsving. Och som en perfekt cirkel i GGIK:s berättelse är också Nanna Jansson tillbaka i moderföreningen som ledare – samma Nanna som en gång var med och lyste av hockeyglädje i hockeyskolan.

Hockeyskolan, som firade 55 år 2025, har nu 135 barn, med ett växande antal flickor, och nya barn som kommer varje helg. Det har varit knattematcher, grillning och lekar, poolspel, sammandrag, hockeyskoj – och en flickhockey som är en riktig succé.

Och mitt i allt det där: ett skridskodisco där tomten dök upp i form av Isac Sjöman från herrlaget, omringad och jagad i 1,5 timme så att han gick därifrån med både skratt och träningsvärk. Det är också en sorts fysträning. Och väldigt mycket GGIK.

Juniorerna – och “Adde” i Råttans fotspår
Även juniorverksamheten är tillbaka på topp, och där är en person värd att lyfta lite extra:
Andreas “Adde” Danielsson, Godisare i grunden, som byggt upp U16, J18 och J20 med ett engagemang som får spelare att prata om “den roligaste säsongen någonsin”.
Det är svårt att inte dra paralleller till Leif “Råttan” Grylin – den där förmågan att skapa trygghet, struktur, glädje och ansvar på samma gång. Ledarskap som formar människor, inte bara spelare.

Och så växer det vidare.
Från hockeyskola till ungdom.
Från ungdom till junior.
Från junior till senior.
Det är så en klubb blir stark på riktigt.

Framåt och uppåt – tillsammans
När man summerar de senaste åren är det lätt att fastna vid resultat, kvalmatcher och tabellrader. Men egentligen är den största vinsten något annat: Att GGIK Hockey har hittat tillbaka till sin identitet. En förening där glädje, gemenskap, intresse och kunskap inte bara är ord – utan något man faktiskt märker när man kliver in i hallen.

Och när A-laget nu kliver in med högre ambitioner än på länge, med målet att vara med och kriga om en plats i HockeyEttan, så är det värt att komma ihåg att det här inte är ett “A-lagsprojekt”.
Det är en hel förening som rör sig.
Det är en hockeyskola som sjuder.
Det är ungdomslag som växer.
Det är juniorlag som blomstrar.
Det är tränare och ledare som bär vidare arvet från Råttan, från Stjärnserien, från hockeyskolans första skär – och från de där vintrarna när hela staden höll andan.

Det är därför rubriken betyder något på riktigt:
FRAMÅT och UPPÅT – TILLSAMMANS.
För det är vi.
Det är så vi alltid har gjort. :heart::blue_heart:

Publicerad: 2026-01-24 08:50

Lucka 23 – SM-guldet som förändrade hela Hockeysverige

Fri, 23 Jan 2026 08:25:00 GMT

Det låg något i luften redan när säsongen 1956–57 tog sin början, något som var svårt att sätta fingret på men som ändå kändes tydligt för alla som rörde sig runt laget, runt Nynäs och runt hockeyn i Gävle. Det här var inte en vinter som de andra.

Mycket hade förändrats sedan säsongen innan. Flera av de stora namnen som burit Godis under många år hade lämnat klubben, Lasse Söderblom, Kurt Zederwall, Bertil ”Bomben” Carlbaum, Hans Ekberg, Karl-Erik Djusberg och Gunnar ”Kulan” Söderblom, och det var förändringar som märktes, både på isen och i omklädningsrummet. Men samtidigt hade något nytt vuxit fram. In kom Gert Blomé och Gösta Westerlund från Brynäs, den kvicke Perra Härdin från Söderhamn, och kanske viktigast av allt: tiden var mogen att släppa fram Karl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, bara 18 år gammal, in i A-laget.

Och så fanns den stora, avgörande förändringen som skulle sätta tonen för hela säsongen:
Isstadion på Nynäs.

Den 18 november 1956 invigdes den nya arenan, modern, konstfrusen och med plats för över 8 000 åskådare, och med den förändrades förutsättningarna för ishockeyn i Gävle i grunden. Säsongen blev längre, träningen bättre och ambitionerna högre. I invigningsmatchen ställdes ett något förstärkt GGIK mot Tre Kronor, och inför 7 510 åskådare vann Godis med 5–2. Gösta Westerlund gjorde det allra första målet på den nya isen, och redan den kvällen byggdes en känsla av stolthet och framtidstro som skulle bära långt.

Ett föryngrat Godis med hunger

Lagledaren Weine Dahlbom hade under sommaren och hösten format ett lag som kanske inte var det mest namnkunniga i landet, men som präglades av fart, mod, disciplin och en tydlig vilja att bli bättre för varje vecka. Träningsdosen ökades rejält, laget tränade varje matchfri dag, ibland till och med två gånger om dagen, och det var nödvändigt, för det här skulle bli den längsta och mest krävande säsong som klubben dittills upplevt.

I seriespelet slutade GGIK tvåa bakom Leksand, men det var i det efterföljande SM-slutspelet som den här vintern på allvar skulle skriva in sig i historieböckerna. Fyra lag gjorde upp om guldet: Gävle GIK, Djurgården, Södertälje och Leksand. Det mesta av förhandssnacket handlade om Stockholmslagen, och ute i landet betraktades Godis mest som en outsider som kunde störa – men knappast avgöra. I Gävle visste man bättre.

Åtta tusen röster mot Djurgården

När slutspelet inleddes med hemmamatch mot Djurgården var det hockeyfeber i staden. Över 8 000 åskådare pressade sig in på Isstadion, och ytterligare tusentals fick vända i grindarna. Djurgården kom med landslagsstjärnor som Sven Tumba, Lasse Björn och Rolle Stoltz, och hade gjort mål i en takt som skrämde de flesta motståndare.

Ändå var det Stöveln Öberg som tystade allt tvivel när han gav Godis ledningen med 1–0. Läktarna exploderade i ett dån som nästan bar laget framåt av sig självt. Matchen slutade visserligen med förlust, men känslan efteråt var inte uppgivenhet – tvärtom. GGIK hade visat, både för sig själva och för hela hockey-Sverige, att de hörde hemma på den här nivån.

”Vi åker till Leksand för att vinna”

Och det var precis vad de gjorde.

Bortamatchen mot Leksand slutade 3–8, en närmast chockerande uppvisning där Godis spelade ut dalalaget fullständigt. Plötsligt var slutspelet helt öppet, och självförtroendet växte för varje minut på isen.

Nästa prövning väntade borta mot Södertälje, regerande svenska mästare och fulla av stjärnor. När hemmalaget gick upp till 2–0 såg det ut som att verkligheten skulle hinna ikapp GGIK. Men då klev Nilas Brundin fram och svarade för tre mål inom loppet av tre minuter, ett av dem sittande på isen, och vände hela matchbilden. Godis vann med 3–2.

Två raka bortasegrar.
Serieledning.
Något som knappt någon hade vågat drömma om.

Hela staden håller andan

Inför den avgörande matchen borta mot Djurgården gick Gävle in i ett tillstånd av total hockeyfeber. Eftersom direktsänd TV ännu inte existerade ordnades i stället direktreferat i Folkparken, extra telefonlinjer där man kunde ringa och höra ställningen, och till och med högtalare på tidningshusets fasad för att sprida nyheterna.

När pucken släpptes i Johanneshov var 18 020 åskådare på plats, nytt publikrekord för ishockey i Sverige. För många av de unga Gävlespelarna var trycket nästan overkligt.

Men återigen fick Godis en drömstart.
Lill-Stöveln Öberg slog in en retur redan i sitt första byte.
Gösta Westerlund gjorde två mål.
Djurgården chansade i slutet genom att spela med sex utespelare.
Det höll på att lyckas.
Men det gjorde det inte.
GGIK vann med 3–2.

Svenska mästare

När slutsignalen ljöd stod det klart: Gävle Godtemplares IK var svenska mästare.

Ett lag utanför Stockholmsregionen hade brutit mönstret och tagit hela Sverige med storm. Gert Blomé hade spelat så stort att han utsågs till matchhjälte, Hasse Isaksson stod stadigt i målet, och Stöveln Öberg fick till slut sitt efterlängtade SM-guld.

Det var en vinter som aldrig glöms.

Den mest lysande i GGIK:s ishockeyhistoria.

Och än idag, när man talar om vad Godis kan vara när allt faller på plats, när mod möter disciplin och publikens kraft blir till energi på isen – då återvänder tankarna alltid till vintern 1956–57. :heart::blue_heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi den sista luckan i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

I morgon firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-23 09:25

Lucka 22 – Hockeyskolan som format generationer

Thu, 22 Jan 2026 06:38:00 GMT

När GGIK under slutet av 1960-talet tappade något av sin forna glans i A-lagssammanhang och pendlade mellan division 2 och 3, var det samtidigt något helt annat som växte sig starkare än någonsin. Ungdomsverksamheten blomstrade.

Stjärnserien lockade massor av knattar, entusiasmen var enorm och säsongen 1969–70 kunde GGIK ställa upp med ett juniorlag och hela sex pojklag, de flesta dessutom mycket framgångsrika. Det var tydligt att grunden redan fanns. Det som saknades var nästa naturliga steg.

1970 – när Hockeyskolan föds

År 1970 var det dags. Då startade GGIK sin Hockeyskola, en verksamhet som kom att forma klubben, och Gävlehockeyn, för alltid.

Bakgrunden var typiskt GGIK. Tigern Johansson hade i Gävle kommuns regi bedrivit fritidsverksamhet för stadsdelen Sätra i Gavlerinken, tre eftermiddagar i veckan. När den verksamheten upphörde stod istiderna plötsligt tomma.

Men Curre Larsson och GGIK var inte sena att agera. Istället för tom is fylldes Gavlerinken nu av barn, skratt, vingliga skridskoskär och den där första pirriga känslan av puck och klubba.

Tre dagar i veckan samlades barnen. Håkan Jansson, Jan-Olov Olsson och flera andra eldsjälar såg till att hockeyskolan blev precis det den var tänkt att vara:
skridskoåkning, puck, klubba, lekar – och framför allt glädje.

Träning utan krav. Skridskoteknik som kom “på köpet”. Och en miljö där alla fick vara med.

Inbjudan till hela staden

För att nå barn i hela Gävle användes både kreativitet och kontakter. Anders Hedbom hade tillgång till skolornas register över klasser och lärare runt om i staden. Inbjudningar skickades ut brett – och senare följde anmälningsblanketter som bilaga i Gefle Dagblad.

Resultatet lät inte vänta på sig.

Distriktets första, och enda, hockeyskola var född.

Deltagarantalet låg stadigt runt 150 barn varje år, ibland fler. Ett år i slutet av 1980-talet skrevs rekord: 183 inskrivna deltagare.

Bland dem fanns en ung flicka som lyste av glädje varje gång hon fick kliva ut på isen. Nanna Jansson, framtida hockeystjärna. För henne, liksom för tusentals andra barn, började allt just här.

Tusentals första skär i Godisanda

1000 och åter 1000-tals ungdomar har tagit sina allra första osäkra skär i GGIK:s Hockeyskola. I början var upplägget ofta tydligt: först hockeyskolan, sedan Stjärnserien, och därefter lagverksamhet.

Med åren utvecklades konceptet. Hockeyskolan höll på längre upp i åldrarna, och övergången till lag inom GGIK:s organisation blev ännu mer naturlig.

Alla fick växa i sin egen takt.

När framgången blev för stor

Hockeyskolans popularitet väckte också reaktioner. Efter några år började Brynäs IF och Strömsbro IF protestera. De ansåg att det var orättvist att GGIK hade Hockeyskola på Gavlerinken.

Fritidsförvaltningen försökte blidka situationen genom att dela upp veckans dagar – GGIK, Brynäs och Strömsbro fick en dag var. Brynäs och Strömsbro startade egna hockeyskolor, men intresset varierade.

GGIK:s Hockeyskola däremot fortsatte att blomstra.

Faktum är att en tredjedel av alla barn i hockeyskoleverksamheten i Gävle deltog i just GGIK:s Hockeyskola.

Försök att bromsa – och viljan att stå emot

1980 bildade GGIK föreningen Gävle Hockey Klubb för att bredda verksamheten ytterligare. En Hockeyskola startades även på Andersbergs IP 1981, men blev kortvarig när Korpen tog över istiderna.

Senare kom ännu större prövningar. Brynäs IF tillsammans med Gästriklands Ishockeyförbund införde en tilldelningsmodell där ungdomar fördelades efter bostadsområde. För GGIK, vars upptagningsområde alltid varit hela Gävle med omnejd, slog beslutet hårt.

Protesterna var tydliga. Resultatet blev ändå magert:
två deltagare ett år, tre ett annat.

Det satte djupa sår i möjligheten att bygga lag, och många menar att syftet var att bromsa GGIK:s framgångar.

Godisandan – alltid viktigare än systemen

Trots allt detta levde Hockeyskolan vidare. För i GGIK har alltid något varit större än regler, modeller och beslut uppifrån: människan.

I Hockeyskolan möts barn, flickor som pojkar, av glädje och respekt. Träningen sker lekfullt. Den som behöver extra stöd får det, ofta på egen yta med extra hjälp.

Under många år användes småburar som stöd när barnen lärde sig åka. Curre Larsson tog det ett steg längre och utvecklade idén om en släde som gav barnen en mer naturlig åkställning.

En idé så bra att den senare togs vidare av andra och idag säljs som etablerat hockeyhjälpmedel.

Men vi vet alla var den föddes först.

55 år – och framtiden framför oss

År 2025 fyllde GGIK:s Hockeyskola 55 år.

Idag samlas omkring 135 barn i olika åldrar i Nynäshallen på lördagsmorgnar och söndagseftermiddagar. Nya anmälningar fortsätter att komma in, och det är extra glädjande att se hur antalet flickor ökar, liksom barn som börjar lite senare i åldrarna.

Samtidigt är utmaningarna tydliga. Nynäshallen räcker inte till. Drömmen om ytterligare en isyta lever starkt, inte minst för att kunna bredda flickverksamheten och skapa egna lag framöver.

Men en sak är säker:

Så länge det finns barn som vill ta sina första skär, ledare som ger av sin tid och en förening som tror på glädje, gemenskap och långsiktighet – kommer GGIK:s Hockeyskola att fortsätta vara platsen där allt börjar.

Alla är välkomna till GGIK-familjen. :heart::blue_heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 23 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

På lördag firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-22 07:38

Lucka 21 – Hur GGIK skapade en ny sport i staden

Wed, 21 Jan 2026 07:20:00 GMT

GGIK:s historia visar gång på gång att nya idéer, nya sporter och modiga personer kan skriva nya kapitel, ofta på helt oväntade sätt. Om ishockeyn på 1930-talet startade i en nästan anarkistisk anda, där regler och sarghöjd varierade mellan arenorna, så skulle historien upprepa sig drygt femtio år senare när innebandyn gjorde sitt intåg. Ny sport, små resurser, stora drömmar – och samma gamla inställning: vi provar, vi löser det, vi gör det tillsammans.

Det började med en tjej i Västerås

Historien tar sin början i slutet av 1980-talet. Anders ”Fjuppen” Johansson hade en flickvän i Västerås, och hon hade två bröder som spelade innebandy i klubben Tomasgården. Anders följde med för att titta på en match, och fick nästan gnugga sig i ögonen.

– ”Det var bedrövligt,” berättar Anders med ett skratt.

– ”Ingen kunde någonting, och ändå spelade de i elitserien!”

Men i stället för att avfärda sporten föddes en tanke: om detta är elitnivån – då borde vi i Gävle kunna göra det bättre.

Väl hemma satte Anders sig vid telefonen och ringde runt till kompisarna i skollaget Stortorskarna, där han själv spelade och som var kända för både spelglädje och tävlingsinstinkt. Frågan var enkel men laddad: ”Vill ni testa att spela innebandy i en ny förening?”

En av de han ringde var Stefan Larsson, en lugn och målmedveten kompis som alltid såg lösningar där andra såg problem. Förutom att Stefan höll i laget Stortorskarna var han aktivt ledare inom GGIK. Han tände direkt på idén – men lade till något avgörande:

– ”Pappa vill ha innebandy.”

Pappa var Curt Larsson, spindeln i nätet på GGIK-kansliet sedan ungefär två decennier tillbaka. Curt hade sett generationer av ungdomar passera genom föreningen och hade tidigt förstått att nya sporter krävde nya arbetsformer. Han förstod också att om innebandyn skulle lyckas behövdes en tydlig struktur, och framför allt: en plattform som kunde bära sporten långsiktigt.

En förening föds – och namnet blir en kamp i sig

Planen var elegant: innebandyn skulle bli en egen förening, men bära GGIK:s namn och värderingar. En modern lösning där ansvar, ekonomi och ledarskap kunde hållas tydligt separerat, samtidigt som hjärtat förblev i Godis.

Men det fanns ett problem: Riksidrottsförbundet satte stopp för namnet Gävle GIK Innebandy. Det gick inte att lägga till en sport på ett etablerat klubbnamn. Förslaget Gävle Godis IK föll också, eftersom sporten enligt förbundet inte fick förknippas med snask. Flera andra kreativa namn prövades för att få behålla förkortningen Gävle GIK. Till slut stod man där med något som ingen egentligen ville ha: Gävle Gamla IK.

– ”Vi tyckte det var helsnurrigt,” har Anders och Stefan berättat i efterhand.

Men viljan att spela och utveckla sporten var starkare än irritationen över namnet, och man körde vidare.

Det var först långt senare som Riksidrottsförbundet och Svenska IBF ändrade sig, efter påtryckningar från Stockholmsklubbarna Djurgården, Hammarby och AIK, som alla hade uppmärksammat GGIK:s idé om att ha egna föreningar istället för sektioner – med eget ansvar och möjlighet att söka egna bidrag.

Svetsade målburar och lånade hallar

Att starta innebandy i början av 1990-talet betydde också att lösa problem som idag känns nästan komiska. Borgarskolan, där träningarna hölls tack vare hockeysektionen, ville inte låna ut målburar. Lösningen blev Görgen Albrektsson, som kunde svetsa och byggde portabla mål som bars ut, monterades upp inför träning och matcher, och plockades ner igen efteråt. Det var små medel, men stora insatser, som lade grunden för något mycket större.

Träningstiderna var ofta ett pussel. Hockeysektionen lånade ut halltider på Borgis när det gick, och ungdomar som spelat fotboll och ishockey ställde upp för att fylla upp lag. Det var improvisation, kreativitet och ren vilja som byggde den nya sporten i Gävle.

Snabb framgång och föreningens första stjärnor

Förvånansvärt nog gick det bra från start. Serieseger följdes av avancemang, och redan under de första säsongerna fick laget erfara både triumfer och de första nederlagen. Spelarna var ofta unga, många spelade fotboll parallellt, men engagemanget var på topp.

– ”Vi borde inte ha nått så långt,” sa Anders Johansson senare.

– ”Men sporten var ny. Ingen visste vart den skulle leda.”

– ”En anledning är att vi kunde ishockey, där andra trodde på bandyns taktik med långbollar. Det hade vi, och har än idag, en stor fördel av.” fyllde Stefan Larsson i.

Parallellt växte damlagen fram, ungdomsverksamheten expanderade och GGIK:s innebandyskola såg dagens ljus. Det blev tydligt: strukturerna som byggts, problemen som lösts, och människorna som engagerat sig lade grunden för en förening som snart skulle bli Gävle GIK Innebandy – med det namn man egentligen alltid velat ha, efter att Riksidrottsförbundet till slut ändrat regelverket.

Stefan Larsson – den lugna kraften bakom

Stefan Larsson var mer än bara en inspiratör. Han var den lugna länken mellan Anders ”Fjuppen” Johansson och GGIK:s kansli, den som såg till att idéerna blev verklighet. Han höll ihop kontakterna, såg till att rapporter skickades in, och fick spelare, föräldrar och styrelse att känna att det fanns en plan, även när vardagen var kaotisk och resurserna knappa. Utan honom hade idén aldrig blivit verklighet.

Rivaler, utmaningar och framgångar

Under de första åren kom rivaler på banan. Alba i Sandviken var både inspiration och konkurrens, och det uppstod ibland heta diskussioner om spelare och matcher. Men grundtanken var alltid densamma: vi bygger sporten, vi bygger gemenskapen, vi bygger ungdomarna.

Genom åren har GGIK Innebandy vuxit enormt. Från improviserade målburar och halvtomma hallar till en klubb med 23 lag i seriespel, två innebandyskolor för knattar och en stark position som en av Sveriges mest aktiva innebandyklubbar.

En typisk GGIK-historia

När man ser tillbaka på starten är det lätt att le åt detaljerna: namnet ingen ville ha, de portabla målburarna, och att allt började med en tjej i Västerås och ett par bröder som spelade usel innebandy i elitserien. Men under ytan finns något större: idéer som blir verklighet tack vare människor som vågar, engagerar sig och står kvar år efter år.

Så har GGIK alltid gjort. :heart::blue_heart:

Och så kommer det att fortsätta.

:heart::blue_heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

Publicerad: 2026-01-21 08:20

Lucka 20 – En av de bästa ledarna genom tiderna

Tue, 20 Jan 2026 06:50:52 GMT

I GGIK:s långa och stolta historia finns det många ledare som vunnit matcher – och så finns det de som dessutom format generationer. Leif ”Råttan” Grylin tillhör den senare kategorin. Med ett ledarskap byggt på ordning, omtanke och ansvar har han satt djupa spår i klubben, långt bortom resultatlistor och säsonger. En sann Godisare – och utan tvekan en av de bästa ledarna genom tiderna i GGIK.

Leifs resa i klubben tog fart runt 1970–71. Smeknamnet ”Råttan” har han själv aldrig haft något riktigt svar på. Kanske för att han ofta var minst i laget, kanske för att han alltid höll sig nära spelet, nära människorna, nära vardagen i föreningen. Fotbollen var hans huvudsport, och precis som så många andra Stigslundsbor började allt i GGIK:s Stjärnserie på Sätravallen.

Ganska tidigt blev det tydligt att Leif bar på något större än bara spelglädje. Han hade ett naturligt ledarskap, ett öga för helheten och en ovanlig förmåga att skapa trygghet. Det ledde till ett stort och osjälviskt beslut – den egna spelarkarriären fick kliva åt sidan till förmån för ledarrollen. Ett beslut som kom att prägla GGIK i decennier.

”Råttans” ledarskap vilade på en enkel men kraftfull grund: ordning, reda och ansvar. Han var en organisationsmänniska i ordets allra bästa bemärkelse. Med små medel, tydliga ramar och stort hjärta fick han spelare att ta ansvar – för laget, för varandra och för sig själva. Han var ofta först bland ledarna att lämna in rapporter till kansliet, alltid noggrann med detaljerna och alltid med lagets bästa för ögonen. Inte för att synas, utan för att allt skulle fungera.

Under åren tränade ”Råttan” en imponerande mängd lag. Från Stjärnserielag i fotboll och ledarskap i den nystartade Hockeyskolan i Gavlerinken, till Team 60, 61, 62, 63, 68 och 76 – både i fotboll och ishockey. Han var även ledare för S/G Hockeys B-juniorer 1987–88. Oavsett ålder eller nivå möttes spelarna av samma tydlighet, samma kravbild – och samma värme.

Ett särskilt starkt band knöts till Team 63, laget som ”Råttan” följde från Hockeyskolan 1973, vidare genom Stjärnserien i både fotboll och ishockey. Det var mer än ett lag – det blev en gemenskap som levt vidare i över 40 år. De har hållit ihop sedan 1983 och träffas fortfarande regelbundet, vart tredje år, för att minnas, skratta och dela historier där gliringarna är kärleksfulla och vänskapen självklar.

Som medmänniska betydde ”Råttan” oerhört mycket för många i klubben. Han såg individerna bakom spelarna. Han tog sig tid, lyssnade och stöttade – inte minst Karl-Göran ”Noppa” Eriksson, där Leifs stöd och närvaro betydde mycket, både inom och utanför idrotten. För många blev ”Råttan” den trygga vuxna som alltid fanns där när livet behövde struktur, riktning eller bara någon som brydde sig.

Kanske är det också här vi hittar ”Råttans” största arv. För bland de spelare han varit med och format finns namn som Niklas Wikegård, Peppe Westin, Thomas ”Kuben” Andersson, Lars Öbrink, Lars ”Lillis” Lövblom, Magnus Engblom, Mikael ”Häsen” Lindholm, Anders ”Skvätten” Rollén och Anders ”Lunkan” Lundqvist. Personer som alla, på olika sätt, gått vidare och blivit betydande ledare inom idrotten – tränare, sportchefer, organisatörer och förebilder. Ledarskap föder ledarskap, och ”Råttans” sätt att arbeta satte tydliga spår.

1987 uppmärksammades Leif ”Råttan” Grylin med Lions stipendium, ett välförtjänt erkännande för ett ledarskap präglat av engagemang, omtanke och långsiktighet. Ett kvitto på att de som gör störst skillnad ofta gör det i det tysta.

Leif ”Råttan” Grylin var kanske aldrig den som höjde rösten mest eller sökte rampljuset.

Men i GGIK:s historia är hans plats självklar.

Som ledare.

Som medmänniska.

Och som en av de allra bästa genom tiderna. :heart::blue_heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 21 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-20 07:50

GRATISMATCHEN 24/1

Mon, 19 Jan 2026 19:37:02 GMT

En heldag i blått, rött och vitt – fylld med hockey, gemenskap och fest!

Den 24 januari laddar vi för en maxad hockeylördag.

Dagen börjar med supportersamling på Brända Bocken där alla supportrar är välkomna. Brända Bocken har ett fantastiskt erbjudande med mat + dryck för endast 200kr.

Från 13:30 till 14:00 avgår bussar till arenan med jämna mellanrum och kulminerar i gratismatchen Gävle GIK–Valbo HC på Monitor ERP Arena.

Men vi stannar inte där.

Efter matchen väntar efterfest i arenarestaurangen, ytterligare hockey när HV71 möter Brynäs IF – och sedan avslutas kvällen med stor efterfest tillbaka på Brända Bocken.

FRAMÅT OCH UPPÅT - Tillsammans!
:blue_heart::heart::blue_heart::heart:

Publicerad: 2026-01-19 20:37

Lucka 19 – GGIK kom på idén med Stjärnserien

Mon, 19 Jan 2026 08:45:28 GMT

Tänk er det här: det är 1952, Gävle GIK:s halvårsmöte i Brantingsalen på Folkets Hus är avslutat, och en idé börjar ta form. Kurt Cedervall reser sig och säger att A-lagets spelare vill säkerställa klubbens framtid genom att ta hand om nästa generation. Pojklagen ska få namn efter A-lagsspelarna – och stjärnorna själva ska träna, coacha och spela med dem. Det var inte bara en idé, det var rena revolutionen i ungdomshockeyn: stjärnorna på isen med småkillarna på varje träning och match.

Så föddes Stjärnserien, och rubrikerna i tidningen talade sitt tydliga språk: “Succé för Stjärnserien!” Bertil ”Bomben” Carlbaum blev den stora eldsjälen, och redan vid en träningskväll på Borgarskolan samlades 114 förväntansfulla puckungdomar. Ungdomarna delades upp i två divisioner, spelade 3x10 minuter effektiv tid, och GGIK stod för klubbor och tröjor. För en låg avgift fick de också följa sina idoler på A-lagsmatcherna – och vilken motivation det blev!

Det var inte bara lek – det var lärande, inspiration och ett sätt att forma framtidens GGIK-spelare. Namn som Clarence Carlsson, Lill-Stöveln Öberg, Göte ”Kalven” Hansson, Göran ”Skitten” Hedlund, Ove ”Rosa” Rosengren och Leif Ingeman började sina resor i Stjärnserien och tog sedan steget upp i A-laget, precis som visionen varit.

Evenemangen var mer än bara hockey. På Nynäsgården väntade saft, bullar och festligheter, där de unga spelarna kunde fira efter avslutade matcher och inspireras av tecknade filmer och Stanley Cup-höjdpunkter. Och som alltid fanns det diplom och priser till alla deltagare – för att varje liten insats skulle kännas betydelsefull.

Med åren växte Stjärnserien. Från ishockeyn spred konceptet sig till fotboll och tillfälligt även handboll, även om handbollen inte kunde fortsätta på grund av brist på träningshallar. På fotbollsplanen blev Stjärnserien en succé i samma anda: lekfulla lagnamn, entusiasm och rivalitet. Vem kunde glömma laget Juventus från 1974 med Thomas Magnusson (senare känd som Di-Leva) som stjärnspelare och målskytt?

När isstadion öppnade 1956 flyttades GGIK:s hockeybanan från Borgarskolan till Nynäsgården. Där tog Kurt Gustafsson och Ola Fridén över ledarskapet, och Stjärnserien fortsatte växa – på 1970-talet ansvarade Curre Larsson på kansliet för organisationen, och rapporterna talar om hundratals ungdomar, livliga diskussioner om lagens namn och stor stolthet hos både ledare och spelare.

Idéen var unik: idolerna blev ledare. CarlGustaf Gustafsson, back i laget som blev svenska mästare 1957, minns:

”Förbaskat roligt var det dessutom!”

Och det tyckte ungdomarna också. Fantasin och engagemanget på isen, kombinerat med stjärnornas tid och energi, gjorde GGIK:s ungdomsverksamhet till ett föredöme. I takt med åren fortsatte serierna att locka stora antal deltagare, och talangfulla spelare som Daniel Casselståhl, Jonas Stark, Niklas Wikegård, Conny Silfverberg, Göran Sjöberg, Anders Carlsson, Björn Åkerblom, Per Hedenström, Jonas Johnson, Micke Lind och Andreas Dackell passerade alla genom Stjärnserien.

Lagen hade fantasifulla namn: Globe Trotters, Dynamo, Montreal, Forsby, Boston och Ankeborg. Stavningen var ibland en utmaning för kansliet, men stoltheten var total – att spela i Stjärnserien var stort, och varje deltagare visste att de var en del av något unikt.

Under de sista åren av Stjärnserien, fram till 1982, var det inte bara pojkar som deltog – fler och fler flicklag började dyka upp, vilket visade att GGIK:s ungdomsverksamhet var inkluderande och framåtblickande redan då. Och även om handbollen inte kunde fortsätta, lämnade den ett kort men tydligt spår: idén med att låta äldre spelare engagera sig i ungdomsverksamheten var banbrytande.

Idag, när man tittar tillbaka på Stjärnserien, är det svårt att inte le. Idén från 1952 var enkel men genial: låt A-lagets stjärnor investera tid och energi i nästa generation, och resultatet blev en kraftfull tradition av gemenskap, talangutveckling och glädje på isen. GGIK skapade en trend som spred sig långt utanför Gävles gränser, och många av de ungdomar som stod på isen den där första vintern 1952 minns fortfarande Stjärnserien med värme, stolthet och en gnutta nostalgi.

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 20 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-19 09:45

Lucka 18 – När GGIK tog ungdomsfotbollen i egna händer

Sun, 18 Jan 2026 10:18:38 GMT

På 1970-talet fanns det ett problem som såg stort ut på pappret men var ännu större i verkligheten: ungdomar under 15 år i Gästrikland hade ingenstans att spela fotboll. Serier för de yngre fanns helt enkelt inte. Men där andra såg hinder, såg två gamla Gefle IF-kompisar, Curre Larsson och Janne Berggren, en möjlighet.

Curre, nu ungdomsledare i GGIK, och Janne, i IK Puck, hade fullt upp med att engagera sina egna pojklag i de lägre tonåren. Alla var sugna på att spela, men det fanns inga matcher, inga serier, inget organiserat spel. När de kontaktade Gestriklands Fotbollförbund var svaret kyligt:
— Gör det själva.

Och det gjorde de.

1970–1973 började Curre och Janne med det som först kallades Knatteserien för pojkar 13 och 14 år. Trots att många av lagen aldrig spelat organiserad fotboll tidigare anmälde 15 lag första året. Redan från början präglades serien av glädje, kamratskap och kreativ frihet. Regler som att alla inkast kunde göras om, obegränsat antal avbytare, och insparkar vid straffområdeslinjen skapade ett spel där barnen fick testa och utvecklas utan press.

1973 tog serien ett första stort steg: PUMA-trofén föddes när Bernt Karlsson på Elof Malmbergs ställde upp med trofé till vinnarna och diplom till alla spelare i alla lag. Fantastiskt nog hade även P12-laget tillkommit och antalet lag hade vuxit till 33. Ungdomsfotbollen i Gästrikland var inte längre en idé – den var ett växande fenomen.

Ledarna fick komma med egna idéer. Varje vår samlades de på Nynäsgården för att diskutera spelprogram, lottning och regler. Denna medbestämmandekultur gjorde serien unik. Spelarna och deras ledare kände att deras insatser betydde något, och att alla idéer var värda att prövas. Det var här grundstenarna till en framgångsrik ungdomsfotbollskultur lades.

1977 tog Snögrens Sport över namnet, och nu var även P10-laget med i 11-mannaspel. Serien fortsatte växa och dra till sig lag från hela Gästrikland – ja, till och med Sandviken-lagen ville vara med. Ovansjö-Ringen, som tidigare lockat ungdomslag runt Sandviken, tappade sin betydelse när alla ville spela i Snögrens Trofén. Antalet deltagande lag steg år för år, och 1981–1982 ansvarade GGIK för all pojkfotboll i distriktet från P15 ner till P10.

Med tiden infördes 7-mannafotboll för de yngsta lagen, men det krävde sina förhandlingar med förbundet och Svenska Fotbollförbundet. GGIK kämpade, skrev brev och argumenterade, och såg till att barnen fick spela på bästa möjliga sätt – även om det ibland krävde att man fick tänka utanför ramarna.

1984 växte Snögrens Trofén ytterligare när Snögrens Hederspris introducerades. Nu fick även de lag som låg sist i tabellen spela finaler på Sätravallen, vilket gav alla spelare en magisk upplevelse och en känsla av delaktighet. Den säsongen spelades 355 matcher och 81 lag deltog i 7-manna. Det var ungdomsfotboll på högsta nivå, på en lokal som andades engagemang, glädje och gemenskap.

Och precis som med alla framgångsrika projekt kom slutet – lite abrupt. Den 31 januari 1990 kom beskedet: Gästriklands Fotbollförbund skulle ta över arrangemanget, och GGIK kunde inte längre få sanktion för de yngsta åldersgrupperna. Curre Larsson blev förstås arg och upprörd, inte för att förbundet tog över, utan för att de inte diskuterade det med honom.

Men efter 20 år av pionjärarbete kunde GGIK:s medlemmar i alla fall luta sig tillbaka, stolta över att ha startat något som hade förändrat ungdomsfotbollen i hela Gästrikland.

Snögrens Trofén är ett bevis på att initiativ, envishet och kärlek till sporten kan skapa något som varar långt efter att pionjärerna själva dragit sig tillbaka.

Från en enkel idé mellan två gamla klubbkompisar till ett av de mest betydelsefulla ungdomsprojekten i Gästriklands historia.

Det är GGIK när det är som bäst. :heart::blue_heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 19 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-18 11:18

50/50-lotteriet för jubileumsmatchen är igång!

Sat, 17 Jan 2026 10:11:00 GMT

50/50 – ta chansen att vinna halva potten! :moneybag:

:point_right: clubs.clubmate.se/ggikhockey

Med över 1 000 bokade biljetter i nuläget kan det bli en riktigt stor pott!

En vecka kvar – säkra dina lotter redan nu

:heart::blue_heart:

Vi ses den 24/1! :tada:

Publicerad: 2026-01-17 11:11

Lucka 17 – Bandyn som banade väg för GGIK:s hockeyhjältar

Sat, 17 Jan 2026 10:02:41 GMT

Innan pucken började rulla på isen och SM-guld fyllde Gävle GIK:s hyllor, fanns det en annan sport som värmde klubbens hjärtan: bandy.

Redan 1926 tog GGIK upp bandyn på programmet, och det var framför allt de redan sammansvetsade fotbollsgrabbarna som ville pröva något nytt. För de flesta var det första gången de stod på en bandyplan, men bristen på erfarenhet vägdes upp av en stark gemenskap, kamratskap och laganda.

Ett tydligt exempel på detta engagemang var Kalle Karlsson från Valbo, som trots skiftarbete i Mackmyra en kall vintermorgon cyklade in till Gävle för träning när termometern visade minus 25 grader och klockan knappt slagit sex. Att spela bandy var inte alltid bekvämt eller lätt, men när ett sådant driv och engagemang fanns i laget blev varje träning och match en fest av vilja och uthållighet.

Debuten kom mot Kastet, sedermera Huge, och även om det blev en knapp förlust med 0–2, visade GGIK att inställningen var stark. Klubben började spela i reservlagsserien, där motståndet bestod av etablerade lag som Skutskär, Gefle IF och Brynäs. Här växlade segrar med förluster – en storseger mot GIF, en kämpainsats mot Skutskär som slutade 3–2, och utbyten med Uppsala Godtemplare, där man fick möta spelare av högsta klass, som Sicke Jansson.

Trots dessa framgångar blev bandyn aldrig någon långvarig stor sport inom GGIK. Efter ett tiotal år fick bandyklubborna ge plats för ishockeyn, som snabbt tog över både föreningen och stadens intresse. Men även om bandyn lades åt sidan, hade den lämnat ett bestående arv.

Många av de spelare som senare skulle bli legendarer i GGIK:s ishockeylag, bland andra Helge Vestin, Sven Lundkvist, Erik Sohlén, Horace Fredriksson, Sven Andersson, Hjalmar Törnkvist, Bertil Sohlén, Erik Forsell, Sigge Vestin och Erik Nyström, hade sina första erfarenheter av taktik, skott och spelintelligens på bandyplanen. Det var där de lärde sig samarbete, uthållighet och laganda – egenskaper som blev lika viktiga som teknik och styrka när de senare tog steget till ishockeyn.

På bandyplanen i Lergropen i Hemlingby utvecklade killarna de färdigheter som skulle göra dem till skickliga hockeyspelare. Det handlade inte bara om skott och dribblingar, utan även om förståelse för spelets rytm, positionering och timing. När de mötte SAIK, Forsbacka och Skutskär i mer eller mindre lekfulla turneringar, tränade de på att fatta snabba beslut, kommunicera i laget och behålla lugnet även när matcherna blev jämna och hårda.

Till syvende och sist visar bandyepoken att varje stor framgång har sina rötter i små, tidiga erfarenheter. Det handlar om att träna i minusgrader, kämpa på leriga och ojämna planer, och ändå stå upp tillsammans som ett lag. Det handlar om att lära sig respekt, samarbete och passion – värderingar som inte försvinner när sporten byts ut, utan som följer med spelarna, klubben och hela staden.

Idag, när vi blickar tillbaka på GGIK:s imponerande ishockeyhistoria med SM-guld, VM-medaljer och landslagsspelare som Hans “Stöveln” Öberg, är det lätt att glömma att grunden lades på bandyplanen. Men utan de där första stapplande skären, de kalla vintermorgnarna och de små triumferna i Hemlingby, hade Gävle GIK:s ishockeyhjältar aldrig blivit de legender vi minns idag.

Bandyn var början – och i den början finns en värme, glädje och gemenskap som fortfarande lever kvar i GGIK:s historia.

:heart::blue_heart::heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 18 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart::heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-17 11:02

DEN 24e SMÄLLER DET!

Fri, 16 Jan 2026 11:50:02 GMT

GGIK120.SE

Snart är det dags för fest!

Vi närmar oss 1 000 (!) bokade biljetter och det är en vecka kvar till evenemanget.
Säkerställ din plats redan idag – missa inte detta!

Biljettalternativ:
• Loge – plats för 12 personer. Ät och drick under hela matchen i en egen privat loge!
• Terrassen – plats för 4 personer. Ät och drick under matchen.
• Sittplats – välj valfri sittplats helt gratis och njut av ett grymt evenemang.
• Hemmastå – för er som vill sjunga fram GGIK till 3 poäng.

Alla biljetter bokas enkelt och gratis via ggik120.se.
Loger bokas via mejl till info@ggik120.se – endast två loger kvar!

Efter GGIK – Valbo kl. 15.00 visas även HV71 – Brynäs 18:00 i arenan.

Barer, kiosker och restaurangen håller öppet hela dagen, och DJ-duon @bandellomusic står för musiken och stämningen.

Vi ses den 24/1! :tada:

Evenemanget görs i samarbete med Brynäs IF

Publicerad: 2026-01-16 12:50

Lucka 16 – Maken till stjärna har vi aldrig sett igen

Fri, 16 Jan 2026 07:22:00 GMT

Det finns stjärnor – och så finns det de som blir måttstockar. Sådana som gör att alla som kommer efter jämförs mot dem, ofta utan att riktigt nå fram. I Gävle, och i svensk ishockey i stort, finns ett namn som ständigt återkommer när samtalet handlar om de allra största.

Hans “Stöveln” Öberg.

Född den 21 november 1926 i Hemlingby växte han upp i en tid då ishockeyn ännu inte riktigt hade hittat sin form. Isarna var ojämna, utrustningen enkel och framtiden för sporten långt ifrån självklar. Men det spelade ingen roll. För Stöveln handlade det aldrig om förutsättningar – utan om känsla, intelligens och en märklig förmåga att alltid göra rätt sak i rätt ögonblick.

Han började som så många andra pojkar i området: på isen i Lergropen, där bandy dominerade och där skridskor ibland fick snöras fast på det som råkade finnas till hands. För Hans var det stövlar. Stora, blanka gummistövlar. Smeknamnet kom snabbt, och blev kvar för alltid.

En barndomsvän beskrev det senare så här:

“Hans och hans bror uppenbarade sig i svarta blänkande gummistövlar. Det var något nytt, nästan exotiskt. Vi andra avundades dem.”

Det var där, på den frusna marken i Hemlingby, som grunden lades till en spelstil som skulle bli lika särpräglad som effektiv.

Den långa vägen – hela vägen inom GGIK

Hans “Stöveln” Öberg gick den långa, klassiska vägen inom Gävle GIK. Från pojklag, via juniorlag i början av 1940-talet, hela vägen upp till A-laget. Han var ingen spelare som dök upp färdig, han växte fram, år för år, match för match.

När han slog igenom i seniorhockeyn var det inte med buller och bång, utan med något mycket mer bestående: spelintelligens, kyla och en nästan oförklarlig förmåga att avgöra matcher. Han såg spelet ett steg före alla andra. Där andra stressade, väntade Stöveln. Där andra sköt i första läget, tog han ett till skär, och placerade pucken där målvakten nyss hade varit.

Debuten i Tre Kronor kom 1948, på Olympiastadion i Stockholm, mot Kanada. Matchen slutade 5–5. För svensk ishockey var det en sevärd tillställning. För Stöveln var det början på ett landslagsäventyr som skulle sträcka sig över ett helt decennium.

Briljansen – och lugnet

Det som gjorde Stöveln unik var inte bara hans poängproduktion, även om den var imponerande, utan hur han spelade. Han var aldrig hetsig. Aldrig yvig. Han gled fram över isen, ofta med den klassiska gula toppluvan, och såg nästan oberörd ut. Men så fort han fick pucken förändrades allt.

Hans uppåkningar längs vänsterkanten blev legendariska. Försvarare visste exakt vad som skulle hända, och kunde ändå inte stoppa det. En liten rörelse, en specialvinkel, ett snabbt handledsskott som oftast slutade med pucken i nättaket.

Det sades ibland att Stöveln var långsam. De som verkligen kunde ishockey visste bättre. Det var hans rörelsemönster som lurade ögat. Som lagkamraten Carlgustaf Gustafsson uttryckte det:

“Om backarna nu var så snabba och Stöveln så långsam, varför tog de då aldrig pucken av honom?”

En gentleman i en hård sport

Under 22 säsonger i GGIK:s A-lag spelade Stöveln nästan varje match. Faktum är att han bara missade en enda seriematch, den allra sista, ödesmatchen 1964.

På dessa 22 säsonger drog han på sig endast tre tvåminutersutvisningar. Tio säsonger i högsta serien hann passera innan han ens satt sin första gång i utvisningsbåset.

När han väl fick två minuter för tripping kommenterade han det lakoniskt:

“Han trampade på min klubba.”

Den repliken har levt kvar nästan lika länge som hans mål.

Guldår, VM-triumfer och pionjär utanför Stockholm

Hans “Stöveln” Öberg var en av de allra första spelarna utanför Stockholmsområdet som tog en självklar plats i Tre Kronor. Tillsammans med Leksands Åke Lassas blev han en symbol för att ishockeyn hade vuxit sig stark i hela landet.

Meriterna är smått osannolika:

• VM-guld 1953 (Schweiz) – utsedd till turneringens bäste forward av IIHF

• VM-guld 1957 (Moskva)

• SM-guld med Gävle GIK 1957

• 162 landskamper, varav 126 A-landskamper med 97 mål

• Guldpucken 1956/57 – bäste spelare i SM-slutspelet

• Rinkens Riddare 1962/63 – ishockeyns gentleman

• 17 säsonger i högsta serien, 259 matcher, 272 mål

1957 blev ett magiskt år. Samma år som GGIK tog sitt historiska SM-guld tog Stöveln sitt andra VM-guld. Det var också året då det stod klart: Gävle hade blivit en ishockeystad – på riktigt.

En personlighet som bar ett lag, och en stad

Stöveln var ingen högljudd ledare. Han skrek inte. Han slog sig inte för bröstet. Men när matcherna stod och vägde, när publiken höll andan, då var det ofta nummer 8 på Stövelns rygg som dök upp i rätt läge.

Han var lika respekterad utanför isen som på den. Tillbakadragen, vänlig, men med en tydlig integritet. Bestämd när det behövdes, utan att någonsin höja rösten.

Vid sidan av idrotten drev han från mitten av 1950-talet en cykel- och sportbutik i Gävle, senare i Hemlingby, som blev en institution i sig. En affär lika förknippad med kvalitet och pålitlighet som mannen bakom disken.

Hall of Fame – ett självklart erkännande

När Hans “Stöveln” Öberg 2012 valdes in i Svenska Hockey Hall of Fame (nummer 46) löd motiveringen bland annat:

Hans “Stöveln” Öberg tillhörde de första spelarna utanför Stockholmsområdet som togs ut till Tre Kronor och fick vara med i VM-sammanhang. Han var främsta orsaken till att Gävle GIK blev en storklubb och höll sig kvar i högsta serien i 17 år. Han var också en av de justaste ishockeyspelare som förekommit på svenska rinkar.

Det är svårt att formulera det bättre.

En stjärna som inte går att ersätta

Gävle har sett många stora ishockeynamn genom åren. Listan är lång, glänsande och imponerande. Men gång på gång återkommer man till samma slutsats:

Maken till stjärna har vi aldrig sett igen.

Hans “Stöveln” Öberg var inte bara först.

Han var inte bara bäst.

Han var, och är, en del av Gävles själ.

:heart::blue_heart::heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 17 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart::heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-16 08:22

Lucka 15 – När GGIK förändrade svensk hockey för alltid

Thu, 15 Jan 2026 08:56:00 GMT

I dag talar vi om ishockey som en självklarhet. Om hallar med jämn is, fasta spelscheman, fystränare, videoanalys och skridskor som slipas efter individuella profiler.

Men när ishockeyn först nådde Gävle var ingenting givet. Inte isen. Inte utrustningen. Inte ens om pucken skulle ligga stilla eller studsa iväg i en oväntad båge.

Och ändå, eller kanske just därför, var det här, i det oförutsägbara och provisoriska, som GGIK kom att bli en av svensk ishockeys stora pionjärer.

I Gästrikland dröjde det till vintern 1939 innan sporten fick ordentligt fäste. Den 2 februari invigdes isbanan vid Södra Fältskärsgatan i centrala Gävle. När domaren blåste i pipan och pucken släpptes i den första riktiga matchen var det få som anade att detta bara var början på en historia som skulle eka i decennier.

GGIK kliver in, och gör det på sitt eget sätt

GGIK deltog inte den allra första vintern, men när klubben väl klev in i ishockeyn säsongen 1939/40 gjorde man det med samma grundinställning som i alla andra sammanhang: om något var värt att göras, var det värt att göras ordentligt.

Premiärmatchen spelades mot Brynäs IF och slutade med förlust, 1–2, men det var av mindre betydelse. Det viktiga var att GGIK nu var en del av den nya sporten, redo att lära, utvecklas och sätta sin egen prägel på spelet.

Utrustningen var enkel, ibland närmast primitiv. Målvakterna stod i bandybenskydd, utespelarna bar fingerhandskar och klubborna var tunga, raka och långt ifrån dagens specialanpassade redskap. Vintrarna styrde allt, och en tidig vår kunde omintetgöra en hel serie. Ibland fick matcher skjutas upp, ibland dömdes tabeller efter bästa förmåga. Ingen klagade – man spelade när isen höll.

Krigsåren när framtiden byggdes i tysthet

När krigsåren kom och många seniorspelare kallades in till militärtjänst tvingades GGIK att lägga A-lagsverksamheten åt sidan. För en del klubbar blev detta början på slutet.

För GGIK blev det i stället början på något annat.

Juniorerna tog över, och gjorde det med en självklarhet som i efterhand känns nästan profetisk. Ett ungt lag, till stora delar bestående av killar från Gävle Läroverk, började vinna matcher, dominera distriktsmästerskap och bygga en kultur där laganda och ansvar vägde lika tungt som teknik och fysik.

Det var här framtiden formades, här namn som senare skulle bli legendariska först hördes ropas från isen: Hans “Stöveln” Öberg. Hans “Isak” Isaksson. Carlgustaf Gustavsson. De visste det inte då, men de lade grunden till en av de mest framgångsrika epokerna i svensk klubbhockey.

Resorna där laget blev ett lag

Att åka på bortamatch var sällan en smidig historia. Det var tåg, långa väntetider, utrustning som bars i tygpåsar och klubbor som buntades ihop med snöre. Till Bollnäs bytte man om på hotell, till Warpen åkte man redan dagen innan för att vara säker på att hinna fram.

På en resa spelade en spelare trots påssjuka, med en hals så svullen att lagkamraterna skämtade om att han bar puckarna där. På en annan resa lossnade hela lagets klubbor från tåghyllan och föll som ett träregn över en medspelare, vilket först möttes av tystnad, och sedan av ett skratt som studsade genom vagnen resten av resan hem.

Det var långt ifrån bekvämt, men det var här, i de trånga kupéerna och på kalla perronger, som laget svetsades samman på riktigt.

Upp i högsta serien och före sin tid

När GGIK säsongen 1947/48 tog steget upp i division I, dåtidens högsta serie, var det inte bara ett sportsligt avancemang. Det var ett kliv in i en ny verklighet, med matcher mot Hammarby, Västerås och andra etablerade stormakter.

Och här gjorde GGIK något som ingen annan hade gjort tidigare.

Medan de flesta lag lade skridskorna på hyllan när isarna smälte, fortsatte GGIK att träna: löpning, styrka, kondition – organiserad sommarfys långt innan begreppet blivit standard.

GGIK blev Sveriges första ishockeylag med systematisk fysträning på sommaren.

Motståndarna log överseende. När hösten kom slutade de le.

Godisbanan, publiken och en stad som bar sitt lag

På Borgarskolans skolgård byggde GGIK sin egen isbana, med ideella krafter, spadar och en envishet som var lika delar föreningskultur och livsinställning. När banan invigdes strömmade publiken till, ibland i tusental, ibland i tiotusental sammanlagt över säsongerna.

Lokalderbyna mot Huge blev folkfester. Matcherna mot Brynäs fick hela staden att hålla andan.

GGIK var inte längre bara ett lag – det var något som Gävle samlades kring, diskuterade, bråkade om och älskade.

SM-guldet som förändrade svensk ishockey

Efter tre tidigare SM-finaler med förlust nådde allt sin kulmen säsongen 1956/57. Efter segrar, kval och dramatik väntade den avgörande matchen mot Djurgården på Johanneshov, inför över 18 000 åskådare.

När slutsignalen ljöd och resultattavlan visade 3–2 till GGIK hade något större hänt än en matchseger.

För första gången gick SM-guldet i ishockey till ett lag utanför Stockholmsregionen.

Det var en symbolisk seger, inte bara för GGIK utan för hela landet, ett bevis på att ishockeyn växt ur huvudstadens kostym. Efteråt väntade belöningsresa till Italien, och för flera spelare blev mötet med pasta och espresso nästan lika minnesvärt som finalen.

När en epok tog slut och arvet tog vid

Åren därefter bjöd på både triumfer och prövningar. På matcher där GGIK vände till synes omöjliga underlägen, som när 1–5 mot Skellefteå förvandlades till 8–6. På publikrekord som slogs, om och om igen.

Säsongen 1963/64 kom så nedflyttningen. Efter 17 år i högsta serien var en epok över.

Men GGIK:s ishockey var långt ifrån slut.

Juniorer fortsatte att vinna. Nya generationer tog vid. Samgåenden, omstarter och nya namn kom och gick. Men berättelsen om pionjärerna på naturis, om sommarfys innan det var modernt, om ett SM-guld som förändrade svensk ishockey, levde vidare – och gör det fortfarande.

GGIK var först med mycket:

Första SM-guldet utanför Stockholm.

Första laget med organiserad sommarträning.

Men framför allt var GGIK först med att visa att ishockey byggs av människor, att framgång föds ur gemenskap och att isen inte behöver vara perfekt – bara viljan.

Det är därför historien fortfarande värmer.

:heart::blue_heart:

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

Publicerad: 2026-01-15 09:56

Lucka 14 – Pelarsalongen: där dansen blev klubbens livlina

Wed, 14 Jan 2026 06:41:24 GMT

Det finns kapitel i GGIK:s historia som inte avgjordes på en idrottsplan. Som inte mättes i mål, poäng eller medaljer, men som ändå betydde allt. Pelarsalongen var ett sådant kapitel. En plats där dans, musik och gemenskap blev själva förutsättningen för att föreningen skulle överleva och utvecklas.

Året var 1921, och tiderna var fortfarande osäkra. Första världskriget låg visserligen några år tillbaka, men försiktigheten levde kvar. GGIK:s styrelse, med pionjären Lars Rosén som både ordförande och sekreterare, beslutade först att ingen höstfest skulle hållas i Godtemplarträdgården, ”tiderna voro ej sådana”.

Ändå, bara någon månad senare, fattades ett nytt beslut: klubben behövde pengar. Alltid behövde klubben pengar. Lösningen blev en basar eller större danstillställning under jullovet. Vad som hände med samvetet däremellan är oklart, men resultatet blev början på en tradition som skulle leva i nästan tre decennier.

Eftersom arrangemanget skulle hållas under julferierna vände man sig till en skola. På Borgarskolan fick man napp. Rektorn gick med på att hyra ut gymnastiksalen, under ett tydligt villkor: ingen åverkan på lokalen. Ett löfte som gavs dyrt och heligt – om än, enligt senare berättelser, med korslagda fingrar bakom ryggen.

Så snart eleverna lämnat skolan för jullovet förvandlades gymnastiksalen. Trävaruhandlare Nyberg levererade lass efter lass med virke. Ett dansgolv spikades fast, en estrad byggdes för orkestern, en garderob med plats för 600 vinterplagg växte fram längs ena väggen. På den andra restes stånd för lyckobrev, peka rätt, roulett och fruktförsäljning. På läktaren serverades kaffe och läsk. Allt var förstås helvitt – nykterhetslöftet var på fullaste allvar.

Premiären ägde rum nyårsafton 1921. Entrén kostade 50 öre. Portarna öppnades klockan sju, och dansen pågick långt in på det nya året. Lokalen fylldes till brädden, och de som inte kom in stod utanför och ville inget hellre än att få ta sig in. Det hände till och med att polisen fick samla in övergivna ytterrockar från snödrivorna utanför, tillhörande unga män som försökt bluffa sig in genom att påstå att de ”bara varit ute och tagit lite frisk luft”.

Succén var omedelbar. Idrottsbasaren, som tillställningen först kallades, blev en publiksuccé och en ekonomisk fullträff. Gymnastiksalen fylldes, och det gjorde klubbkassan också. Att det skulle bli en fortsättning var självklart.

Med åren växte arrangemanget. Basaren blev fler till antalet under julloven, dekorationerna blev mer avancerade, och namnet förändrades. Pelarsalongen, snart kallad kort och gott Pelarn, föddes. Lokalen kunde förvandlas till en alpby, ett nordiskt vinterlandskap eller en praktfull sal med målade pelare. Dekoratören ”Kicken” Danielsson flyttade ofta in redan på julafton med färgpytsar, spritkök och kaffepanna, och lämnade inte förrän publiken stod i kö.

Kvaliteten på musiken steg år för år. Från lokala orkestrar till några av Sveriges främsta dansband och solister. Jojjen Björklund, Håkan von Eichwald, Radioorkestern, Sune Waldimir, Eckert Lundin, Thore Ehrling, Seymours – listan är lång. Och så stjärnorna. Gösta Jonsson, Diana Miller, Sonia Sjöbeck, och inte minst Alice Babs, som bara 16 år gammal stod på estraden i Borgarskolans gymnastiksal och långt senare mindes framträdandena i Gävle med värme.

Under nästan 30 år var Pelarsalongen en självklar del av Gävles nöjesliv. Här kunde ungdomen dansa, fira jul och nyår, och göra det under trygga och nyktra former. Samtidigt lades tusentals ideella arbetstimmar ner av GGIK:are som byggde, rev, bemannade garderober, serverade kaffe och såg till att allt fungerade.

Men ingenting varar för evigt. När den nya Folkparken tog över som stadens stora nöjesarena tappade Pelarn sin roll. 1949 beslöt styrelsen att Pelarsalongen inte längre skulle byggas upp.

Ändå lever minnet kvar.

Av danskvällar, musik, skratt och av en gymnastiksal som varje vinter förvandlades till hjärtat i både föreningen och staden. :heart::blue_heart:

För utan Pelarsalongen hade mycket av GGIK:s idrottsliga historia aldrig blivit möjlig.

I morgon öppnar vi lucka 15 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-14 07:41

Lucka 13 – Damlaget som erövrade distriktet

Tue, 13 Jan 2026 07:12:00 GMT

Det fanns en tid då Gävle var en handbollsstad. En tid då det var lika självklart att spela handboll som fotboll och bandy, och då GGIK var en av de klubbar som bar sporten framåt. Historien börjar redan i början av 1930-talet, långt innan sporthallar och inomhusspel blivit norm.

De första matcherna spelades utomhus på Lillgården i Strömsbro, mellan nykterhetslogerna. Handboll var sommaridrott, planen var gräs, ibland mer jord än gräs, och lagen bestod av nio spelare. Men viljan var desto större. När en försöksserie i Gästrikland drog i gång 1933 var GGIK med från start, och redan i den allra första klubbmatchen slog både A-laget och reservlaget I14:s IF. Ett 50-tal åskådare såg början på något som snabbt skulle växa.

Under de följande åren tog handbollen fart. Profiler som “Horris” Fredriksson och Rune Westerberg satte sin prägel på spelet, medan Vicke Widell växte fram som en central gestalt både på planen och senare vid sidan av den. 1936 tog GGIK klivet upp i division II, och några år senare började det lukta riktigt stort.

1940 stod GGIK som seriesegrare utan en enda förlust och kvalade till division I. Motståndet var hårt, Västerås IK och Norrköpings AIS blev för svåra, men marginalerna var små. Drömmen om allsvenskan var högst påtaglig. Ännu starkare blev säsongen 1941/42, då A-lag, B-lag och juniorlag vann sina serier och klubben dessutom tog hem DM-guldet. Herrhandbollen hade nått sin höjdpunkt.

Men samtidigt blev problemen allt tydligare. Lokalerna räckte inte till. Ex-hallen på Kungsbäck var långt ifrån en arena för ett lag med allsvenska ambitioner. Publiken uteblev, intäkterna minskade, och till slut tvingades herrlaget ta ett steg tillbaka, trots att kvaliteten fortfarande fanns där.

När herrhandbollen började tappa mark var det i stället damsidan som bar traditionen vidare.

Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet växte en stark dam- och flickverksamhet fram, ledd av Vicke Widell. Resultaten lät inte vänta på sig. Redan tidigt stod det klart att Godis hade något särskilt på gång.

1963 blev ett av de mest framgångsrika åren i GGIK:s handbollshistoria. Att Godis vid den här tiden var bäst i distriktet rådde det inget tvivel om. Sex spelare togs ut till landskapslaget, och i utomhusspelet vann laget både serien och DM-finalen mot SHK slutade 4–1.

Framgångarna fortsatte även inomhus. Seger i Gästrikeserien följdes av kval och avancemang till division II på nationell nivå. Klubben valde dock senare att avstå platsen. Kanske vägde erfarenheterna från tidigare år tungt, kanske spelade det in att Vicke Widell efter säsongen klev av, och att ansvaret nu låg på nye tränaren Rune Söderblom. I backspegeln framstår beslutet som klokt.

Visserligen fortsatte Godis att dominera utomhusserien, men inomhus blev konkurrensen tuffare. Ändå förändrar det inte helhetsbilden: GGIK:s damhandboll hade nått en nivå som få andra klubbar i distriktet kunde mäta sig med.

Under dessa år blev också Harry Kimhag en allt viktigare del av handbollens vardag i GGIK. Som tränare och ledare bar han verksamheten genom perioder när entusiasmen behövde lika mycket omsorg som taktiken. Harry stod för kontinuitet, lugn och ett djupt engagemang, egenskaper som betydde mycket i en sport där förutsättningarna ofta var sämre än viljan.

Under 1960- och 70-talen var det framför allt dam- och flickhandbollen som höll handbollen levande i klubben. Flicklagen tog DM-guld, deltog i turneringar som Partille Cup, och träningskvällarna samlade 40–50 unga spelare. Det var liv, rörelse och framtidstro, även när herrhandbollen kämpade för sin överlevnad.

Men lokalerna förblev ett sår som aldrig riktigt läkte. Utan riktiga hallar gick det inte att ta nästa steg, varken för damer eller herrar. Så småningom ebbade verksamheten ut.

Ändå lever minnet kvar.
Av fullsatta läktare, hårda matcher, episka dueller, och ett damlag 1963 som visade hur långt GGIK faktiskt kunde nå.

Damhandbollen i GGIK nådde aldrig riktigt den nationella allsvenska nivån.
Men på distriktsnivå satte laget standarden, inspirerade nästa generation och skapade ett arv som fortfarande värmer.

Och kanske är det just där, i envisheten och gemenskapen, som handbollens verkliga segrar finns.

I morgon öppnar vi lucka 14 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-13 08:12

Lucka 12 – En sommardröm, byggd av ideella händer

Mon, 12 Jan 2026 11:40:08 GMT

Året var 1940. Ofred rådde i världen, framtiden var osäker, men mitt i allt detta tog GGIK ett beslut som skulle sätta spår i generationer. På Norrlandet, ut mot Bönan, införskaffades sommarhemmet Lindesberg. Ett ställe för vila, rekreation och samvaro. Ett andrum.

Köpet gjordes till ett förmånligt pris, men eftersom klubben ännu inte var en registrerad förening fick en särskild byggnadsförening bildas: Byggnadsföreningen Lindesberg u.p.a.

Den 20 juni 1940 vajade IOGT-flaggan för första gången över Lindesberg, vid en enkel men värdig invigningsfest. Då började ett kapitel som för många kom att betyda både slit och sommarlycka.

För Lindesberg var aldrig bara ett sommarhem.

Det var arbete – och mycket av det.

Varje vår och sommar krävdes ideella krafter för att få platsen i skick. Det krattades löv, målades väggar, reparerades bryggor. Badstrand anlades, dansbana byggdes, golfbana och idrottsplan tog form, vatten drogs in och de omtalade ”hyddorna” uppfördes. Allt genom frivilliga insatser.

Man minns de krökta ryggarna och de starka händerna.

Namn som Bengt Dahlbäck, Oskar Lindkvist, Gottfrid Lindberg, Joel Melin, Oskar Norberg och Lennart Lundgren.

Och inte minst Erik Olsson, ofta beskriven som de senare årens verkliga arbetsmyra. Även personer utanför klubben, som Strand, Ehrfelt och Wille Andersson, bidrog med tid och kraft.

Lindesberg blev en plats för alla åldrar. Här badade man, drack kaffe, hyrde rum för några dagar eller en hel sommar. Loger och föreningar höll möten, idrottsmän förlade träningsläger hit, och gäster från när och fjärran återvände gärna.

Och så var det tisdagsdanserna.

När badvattnet i Lindesbergsviken försämrades tog dansen över. Ungdomar tog motorbåten Bimbo från Skeppsbron, steg i land vid bryggan, dansade hela kvällen, och for hem igen. Vissa somrar var Lindesberg framför allt dansens plats, andra somrar träningsläger eller utflyktsmål.

Men ekonomin var alltid en kamp.

Besöksantalet svängde, vädret ställde till det och kostnaderna för husmor och personal var svåra att bära. I årsberättelser från 50- och 60-talet återkom samma fråga: Hur gör vi Lindesberg mer attraktivt?

Trots satsningar, som när virke från rivna Godtemplarträdgården fraktades ut 1951 för att rusta dansbanan, eller när medlemmar 1957 målade huset och lagade bryggan, gick kalkylen sällan ihop. Sommar efter sommar kämpade styrelsen vidare.

Till slut gick det inte längre.
1966 såldes Lindesberg för 15 500 kronor.

Några år senare revs byggnaderna i samband med industriplaner som aldrig blev verklighet. Ett kolkraftverk, eller senare ett stålverk, kom aldrig. Men Lindesberg försvann.

Kvar blev minnena.
Av somrar fyllda av arbete och skratt.
Av danser på bryggan, träningsläger i kvällssol och kaffe efter badet.

Och av devisen som en gång stod över porten:
“Sommarhemmet blir vad du gör det till.”

För GGIK blev Lindesberg just det.
Inte den stora ekonomiska framgången – men en sommardröm, byggd av ideella händer och buren av gemenskap.

I morgon öppnar vi lucka 13 i jubileumskalendern.

:heart::blue_heart:

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se

Publicerad: 2026-01-12 12:40